Imorgon är det två månader sedan jag blev Moffla-lös.
Det är konstigt att tiden har fortsatt att gå.
Många gånger har man tänkt att "Bara jag hade fått träffa honom en gång till så hade det varit lättare. Känts bättre"....men det spelar nog ingen roll. Om jag så hade träffat honom fyra gånger om dagen hade det varit lika mycket skit att han inte är här Nu!
Det kommer dagar när jag inte har några planer och en tur till Mofflan hade varit på sin plats. Men där finns bara ett skal, i form av ett hus, där ingen blir glad att man kommer. Fy farao!
Att säga att det känns lättare för var dag är en lögn. Jag skanar honom lika mycket som för en och en halv månad sedan.
onsdag 4 juni 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag vet vad du menar. Min älskade nmorfar gick bort för 6 år sedan. Saknaden är mindre, men ibland så är det sååå starkt. Jag ver morfars lilla tös, hängde med honom på allt.
Man måste sakna på och få vara ledsen. Det blir lättare, men inte bättre...
:-(
Hjärtat......
Man får lov att sakna dem så länge och så mycket man vill,det finns ingen begränsning för kärlek.
Man ska va glad att man får lov att älska och att man vågar göra det annars hade livet blivit väldigt innehållslöst.....
Puss på dig.
Skicka en kommentar