Mofflan

Jag tror på Reinkarnation.
Allt kan inte ta slut bara för att hjärtat stannar. Jag vägrar att tro att det är så.
Man kan bara inte sluta tänka. Kan man bli vad som helst?
Igår under begravningen, satt det en liten bananfluga på den vita väggen bredvid mig. Men hmm, nä jag tror inte att det var Mofflan, även om jag kan svära på att han log mot mig.
Utanför kapellet var det däremot en fågels om sjöng högt. Mofflan? Japp, det tror jag det. En svart fin fågel. Den var där när jag gick en sväng på kyrkogården förra veckan.

Det är konstigt att tårar aldrig tar slut. Och att det inte känns bättre.
Alla som har varit med om det vet.
Man kan inte mäta sorg. Men jag är skitledssen och jag saknar min Moffla så. Och tanken på att vi inte kommer ses mer är...oförstålig.
Han har det bra. Var han än är. Med mormor hoppas jag, vi!
Jag hoppas att han är en fågel. Han tyckte om att röra på sig. Att flyga hade verkligen varit hans grej.

Att se kistan i kapellet, gå fram och lägge en blomma och klappa kistan... veta att min Morfar är där, bara ett par centimeter ifrån mig, men jag får inte se och inte röra vid honom... det var jobbigt.

Konstigt att livet går vidare.
Men det vet man att det gör.
Idag är en ny dag.


Massa kramar till Världens finaste Moffla 1934-2008